The broken down pieces

Flackande ljus. Rökelse. Smaken av irish cream mot torra läppar och en låt som spelas om och om igen.

Ljusen blåste jag ut och teet lät jag vara kvar men rökelsen glömde jag. Nu är doften fortfarande kvar, tung och påträngande.
Imorgon stod det i sms:et. Ett enda ord. Det var antagligen allt hon förmådde att skriva. Det var två dagar sen. Fyra gånger fick jag ringa innan hon ens svarade och då la hon bara på. Så rädd som jag var under den stunden kan jag bara inte beskriva...

Just nu har jag hamnat på en känslomässig bergochdalbana. Har kluvit mig själv i två. Ena stunden skrattar jag högt och hjärtligt medans jag i nästa låser in mig i mitt rum och bryter samman. Det är mörkret som för med sig sorgen. Mörkret och ensamheten. De två saker som jag en gång såg som min fristad har nu blivit min största fiende. Det enda jag kan gör för att slåss mot tysnaden är att skruva upp ljudet på mp3. Då slipper jag höra mina egna tankar och kan bara vara. För när tysnaden lägger sig hör jag dom hånfulla rösterna i mitt huvud. "Fan va ful du är..." "Värdelösa fitta..." "Totalt obegåvad..."
Komentarer om mitt utseende har alltid rullat av min rygg. Jag vet om att jag inte e vacker och jag accepterar det. Men att förolämpa min personlighet och min intelligens är som att sticka en kniv i mina lungor och långsamt låta mig kvävas. För det är allt jag har och om jag inte ens har det så är jag helt enkelt totalt meningslös. Jag är ett vandrande skal med en fånig uppsyn och så kommer det att förbli.

Känns som jag bara klagar. Det finns människor som har haft det mycket värre. Fan vad jag hatar att vara svag!! Vet inte vart jag ska ta vägen. Förlåt...



You might feel in control of things but you're not holding all the strings

Jessica - Sent om natten