Tid

Det är nog på tiden att stänga boken nu. Det börjar lida mot slutet. Jag vill kunna skriva i de där sista raderna och avsluta med "det var i alla fall värt försöket".
Vissa av sidorna kommer rivas ut, vissa kommer bli oläsliga på grund av tårarna medans andra kommer falla ut för att de läses om och om igen.

Allt har gått så snabbt och snart är det över. Jag sa till en mycket god vän att tid är det vi har mest av men ju mer jag tänker på det inser jag hur fel jag har. Tid är väl det som vi knappt har något av alls.
Denna veckan har fått mig att inse vad jag egentligen håller på med och nu ser jag den självdestruktiva bana jag kanar ner för. Här finns det ingen nöbroms men på ett eller annat sätt ska jag klösa mig fast i kanten och klättra tillbaka upp.

Nu ska jag upp till min bebis och jag ska sätta mig i hagen hos henne och bara njuta. Jag ska bara vara där och begrava ansiktet i hennes man. Där vet jag att jag är trygg. Jag behöver inte säga något, hon förstår ändå när jag mår dåligt. När hon lägger mulen i min famn å suckar djupt, då vet jag att jag e hemma. Jag älskar henne så djupt att så att det värker i kroppen.
Jag vill inte förlora henne.
Fan, jag hatar tårar...

Jessica - Over