Vägen delar sig...

197 timmar av mitt liv har jag vandrat runt i dessa lokaler. 19 nätter eller 8 dagar. Hur man nu vill se på det.
Otaliga koppar kaffe och ja, en och annan ciggaret har det blivit.
Jag har bevittnat spektakulära solnedgångar och iaktagit månen överta natthimlen.
Jag har lyssnat på syrssornas sång i skymningen och hört bildäck som med ett skri skenat iväg över våta vägar.
Många tårar har fallit och ett och annat skratt har blivit kvävt.
Mest av allt har jag nog suttit på min plaststol och tänkt. Det finns inga gamla minnen knutna till denna plats och det är skönt. Jag har kunnat gå igenom mitt liv utan att bli störd. Jag har lagt mycket bakom mig och planerat för framtiden. Stora planer har jag smitt under stjärnorna. Jag hoppas på att jag lyckas få allt att falla på plats.

Ni ska veta hur underbart det är att sitta där. Utan någon press. I en total tystnad som endast brtys av nattens sista tåg som lämnar stationen. Hade det inte varit för kylan som driver mig in igen så hade jag suttit där hela natten och sett stjärnorna tändas en efter en på den midnattsblå himlen.

Nätterna här har verkligen fått mig att uppskatta livet. Bara något så enkelt som att själv stiga upp ur sänger på morgonen är inte så självklart för alla. Många av oss är så otacksamma. Vi ser inte vilken gåva våran fihet är. Det är något fantastiskt...
Jag hoppas aldrig att jag glömmer mina intryck härifrån. När jag slutar uppskatta mitt liv, det är då jag inte förtjänar att leva det längre.

Det är på tiden att vika av från stigen. Det är dags att gå lite vilse. Se en del av världen som har varit stängd förr.
Imorgon ska jag ta min kamera och köra iväg. Ta en promenad i det okända och se vad som gömmer sig bortom min horisont.
Jag tror det kan bli väldigt bra faktiskt...

Jessica - LiNDBORG