Don't worry your time

Är det fel att säga att det faktiskt gör ont?
Är det fel att säga att man gråter om nätterna?
Är det så jävla fel att ha känslor?
Jag vet inte... Ibland känns det så. En god vän sa en gång till mig:
Varför är det okej att vara glad utan att ha något skäl, men när man är nere måste det finnas något som är fel?
Jag förstod inte då. Jag kunde inte se logiken i resonemanget. Men nu förstår jag. Jag förstår allt för väl. Plötsligt bara brister det. År efter år att lägga saker på hög, förtränga det, skämta bort det. Det bara brister. Då vet man varken ut eller in.
"Man ser i ögonen på någon om dom har haft det jobbigt, tuffa tider liksom. Sen finns det dom som man kan urskilja något annat i. En mörk skugga som rör sig i det inre. En demon som bara väntar på att få komma ut"
Det e dom som smyger omkring i våra sinnen och fördunklar våra tankar. Som får oss att inte se varför...
Otaliga gånger har jag stått på kanten och iakttagit vattnets stilla rörelser. Aldrig har ett litet steg känts så långt. Men det är kanske bra. När steget väl blir kort, det är då man vet att det är dags att ta det.


Jag önskade att jag kunde förklara precis varför, men jag vet inte. Jag vet helt enkelt inte. Jag vill kunna säga såhär är det, hjälp mig! Innan jag kan be om hjälp, så måste jag förstå felet.
Precis som du sa:
Ingen kommer acceptera det. Jag kan inte säga vad som är fel, det bara är det

Jessica - Lost in translation