Smile...

Jag har lyckats såra en av de människor i mitt liv som jag älskar...
Det är väl bara ännu ett bevis på hur dum i huvudet man egentligen är. Det var ju inte meningen att det skulle bli så. Jag vill bara kunna hjälpa till.
Det är lika bra att jag ger upp nu, innan jag gör saker värre för mig själv och andra.

Det har varit alldeles för mycket för mig den senaste tiden. I lördags natt bröt jag samman ute på Beas balkong... Som tur väl var så satt jag ensam. Jag orkade bara inte mer.

Jag känner hur marken under mig börjar ge vika. Jag har vandrat på ostadiga stigar länge nu och jag håller på att falla igenom ner i mörkret igen.
Det kanske är för det bästa ändå. I mörkret kan ingen se dig gråta...

Hur i hela friden kan man vara så dum och tro att man kan hjälpa andra när man inte ens kan hjälpa sig själv? Hycklare är den rätta benämningen på vad jag är skulle jag tro. Meningar fyllda av tomma ord. Förståelse från en plats utan hopp, utan tro på lyckan. En pessimistisk inställning med en övertygelse om meningslöshet

Jag önskar att en bättre människa kunde ta min plats