Det ack så välkända borde förbli okänt

Jag vandrade på en välkänd stig ikväll. Jag känner till varenda sten och varenda grop och allting var sig likt. Jag har gått där så många gånger men jag har hållit mig därifrån på sista tiden. Jag minns bara den kvällen vi gick där, bara du och jag, och regnet började falla. Du la din jacka runt mig och höll om mig. "För värme" sa du.
Jag ville aldrig att du skulle släppa mig. Jag kommer ihåg att jag önskade att jag kunde frysa just det ögonblicket så att det alltid kunde vara du och jag. Foolish thinking from a foolish girl...

Ikväll gick jag ensam. Jag vet inte varför jag gick dit, jag har faktiskt ingen aning men jag stannade på precis det stället där vi stod och så mig omkring. Allt var sig likt, allt förutom jag. Jag är helt anorlunda nu. Du är helt anorlunda nu.

Jag tror faktiskt att jag älskade dig. Men uppenbarligen ljög du för mig.



Jord.
Korslagda rosor på ditt bröst.
Det känns precis som jag har varit här förut, jag vet precis hur det tar slut
Med vilken röst. Och vilka ord.

Trött
Jag är så oförklarligt svag.
Jag kanske borde men jag orkar inte mera jag kan aldrig acceptera ditt förslag att du och jag har dött.

Tyst.
Fast världen skriker står i brand. Jag ser din kropp i varje träd i varje sten jag ser din hals och dina ben.
Jag ser din hand. Och de vackra läppar som jag kysst. Så jag går ner.
Det finns en värld vi inte ser. Där ska jag vandra genom tunnlar, genom gångar ibland underjordens fångar till det
levande.