At the breaking point

Jag har alltid ansett mig själv som en stark person. En person som kan klara av livets prövingar, bara resa upp, borsta av smutsen och gå vidare med ett leende på läpparna. Men de senaste veckorna har bevisat mig fel.
Egentligen var det väl i början av förra sommaren som allt startade. Små saker hände till höger och vänster som sedan lades på en stor hög som tillslut rasade ner över mig. Jag hade ett enormt bråk med den personen som betyer mest för mig i mitt liv och det var då jag förstod att jag hade låtit någon komma så nära mig att jag hade blivit sårbar.
Jag har känt många människor genom åren som jag har ansett vara mina vänner som jag på något sätt tappat kontakten med och inte brytt mig det minsta. Men denna gången blev jag uppriktigt rädd för att förlora någon. Detta var för mig ett nytt koncept.
Efter den händelsen försköte jag vara mer öppen men ändå var jag rädd att känna mig så ensam igen.

Hur kommer det sig att jag drar upp detta igen kan man ju undra? Jo för att jag har funderat mycket över olika händelseförlopp den senaste tiden och kommit fram till att allting daterar tillbaka till den dagen. Och jag måste säga att på senaste tiden har en viss känsla av hopplöshet och förakt mot mig själv börjat byggas upp. En gång hade jag självförtroendet att säga precis vad jag ville och göra det jag kände för. Det finns inte längre. Den ständiga undertexten är:
"Undra vad dom tänker?"

Måste säga att jag fick faktiskt ett litet svar på den frågan här om kvällen
Allt som måste sägas är: Heartless - Hinder
Tack för det liksom...

Själv känner jag att jag balanserar på kanten och pressen och stressen knuffar mig bara närmare och närmare stupet.
"Det e fan ingen mening att satsa nu, du kommer ju ändå inte lyckas med dina mål. Du siktar för högt"
Min inre monolog skapar en sådan positiv stämming för mitt psyke, inte sant?
Jävla dubbelmoral jag har! Jag säger till alla andra att sikta högt och det kan inte gå mer än åt helvete.
Men det är ju så, jag måste börja våga!!

Det är helt enkelt väldigt mycket som är på gång just nu och det tär på mig.
Men situationen jag skapar åt mig själv är ju inte så bra heller. Jag knuffar allt åt sidan och tänker "det löser sig". Jag vet om att den enda som kan lösa mina problem är jag.
Men jag vill passa på att påpeka att hur dåligt jag än mått och oavsett vilka problem som jag har stött på så har det funnits en som alltid varit där och stöttat mig.
Tack min älskade Viol <3

Jag har på senaste tiden pratat om en förändring och jag tror jag har förstått vad dom måste göras...

Jessica - Live for today