Det fanns mer

Det var som att det blev lättare att andas nu, när regnet föll.
Regnet var det han älskade mest, näst efter henne förstås. Hon med de bottenlösa bruna ögonen. Kvinnan vars ögon han gärna drunknade i för då visste han att han alltid skulle vara nära henne. Hon som var det mest fantastiska på denna jord.
För fyra veckor sen lyfte planet till London. En evighet. Varje dag utan henne hade varit en plåga, trots telefonsamtal och brev. Snart skulle han få känna hennes mjuka läppar mot sina.
Han hade plockat maskrosor till henne. Det var hennes favoriter. "Missförstådd skönhet" sa hon alltid och log sådär som bara hon kunde.

Världen kändes så inbjudande på något sätt. Han tog ett djupt andetag, slöt ögonen och njöt. Nu skulle han gå för att möta henne. Han gick ut och låste dörren bakom sig. De varma sommardropparna smekte den solbrända huden på hans axlar. Någon jacka tog han inte, det var ingen mening. Han skulle bara gå en liten bit. Snart skulle han få hålla henne i sina armar igen. Bara tanken fick hans hjärta att slå ett extra slag. Han stannade till för att bevara känslan, så att han skulle komma ihåg det här ögonblicket förevigt.

Nu såg han fasaden på hennes hus. Och där, vid dörren stod denna underbara kvinna som fick hans värld att snurra. Hon log mot honom. Han gömde undan blommorna. De skulle bli en överraskning.

Han märkte aldrig bilen som kom runt hörnet.
Det sista han någonsin såg var sin älskades skräckslagna ögon innan han föll till marken